Wow, ni är kvar. Helt otroligt. Jag kan inte riktigt förklara varför jag inte skrivit, för det vet jag knappt själv. Men just nu studerar jag ju till Socionom och när vi kommer in på utvecklingspsykologi och teorier kring människors beteende, blir jag motiverad att skriva om det och dela med mig det till er.

Jag har ett inlägg på gång, så håll ut. Ett inlägg om rädslor och hur de botas. Det är dags att rusta upp oss själva, utan klichéer och utan att känna ångest om att vi MÅSTE lyckas komma över dem här och nu. Saker tar tid och tillsammans ska vi lära oss.

Vissa saker i livet, eller snarare massor av saker i livet, går att förändra. Ibland hamnar vi i svackor och vissa stannar kvar där längre än andra. Många hamnar i situationer de behöver förändra för att ta sig framåt i livet men de hindrar ofta sig själva från att göra det. Varför? Jo, man tycker synd om sig själv.

Man är insöad i en värld där det "alltid är synd om mig", "alla hatar mig", "alla tycker jag är ful", "ingen vill ha mig", "jag kan inte lita på någon", "ingen förstår mig", "allt i livet skiter sig", "jag har ingen framtid". Genom att sitta och tycka synd om sig själv skapar man lidande och tror att ingenting kan fixa ens situation. Det är du själv som måste fixa saker och detta kommer du troligtvis inte göra förrän du slutar tycka synd om dig själv. Man behöver sluta se sig själv som ett offer.

Ett offer kan inte vända på situationer, ett offer bara tar emot. Ett offer ligger på marken och tar emot smäll efter smäll för att den inte kan ta sig upp. Den är chanslös. Den saknar hopp. Den har redan förlorat. Är du ett offer?

Ta ett steg ifrån ditt liv. Tala om för dig själv vad du ser. Ser du en chanslös person eller ser du en person som inte tror på sig själv? Det är stor skillnad på om du verkligen är offer eller om du bara inte insett att du är kvar i din situation för att du själv tillåter det.

Ibland känner jag bara för att lägga undan allting. Släppa allt som känns viktigt. Andas in luften på riktigt. Och inte andas ut den förrän jag har känt klart. Känt livet. Jag hade velat sitta på golvet, ute på en balkong, i en stad utomlands. Sitta och skriva oviktiga saker. Lyssna på oviktig musik. Känna att det finns tid. Och när man tröttnat på det kan man packa väskorna och göra andra oviktiga saker på andra vackra platser. Nu sitter man mest här. Har ångest över allting. Gör viktiga saker. Framtiden känns okej, men så långt ifrån. Nuet känns också okej, men inget man riktigt hinner med att befinna sig i. Man vet att man är ung och man har hela livet framför sig. Man har hopp om det ena och det andra, men det tar så lång tid att komma dit. Ändå känns det som att idag bara springer ifrån en. Att man inte hinner med.

Jag vill springa till framtiden, men jag vill promenera igenom idag. Det går liksom inte ihop.

 

Du känner säkert igen de dagarna man inte riktigt vill ta sig upp ur sängen. Ångesten som ligger som en tjock dimma över livet och gör det svårt för en att se någonting positivt alls. Man vill liksom bara dra täcket över huvudet och hoppas att alla för en dag bara glömmer bort att man finns så att man slipper krav och förväntningar som ställs på en.

Just att man känner såhär kan dessutom skapa ännu mer ångest, men det är helt naturligt. Vi ska inte behöva skämmas för att vi ibland inte orkar. Ibland behöver vi dra täcket över huvudet och bara ligga kvar. Inte för att det blir bättre, utan bara för att vi vill och får känna att vi kan.

Du får bryta ihop, det gör ingenting. Det gör dig inte till en sämre människa.

Har du en dröm om någonting stort, men nöjer dig med det du har nu för att du tror att du aldrig kommer klara av att nå din dröm? Är du kvar i ett dåligt förhållande, men nöjer dig för att du tror att du aldrig kommer hitta en person som kommer tycker om dig som du är? Jobbar du kvar på samma gamla tråkiga arbetsplats som egentligen gör dig olycklig, men nöjer dig eftersom att du inte orkar söka nytt jobb och inte tror att du kommer hitta något annat?

Då är du helt ute och cyklar. Det gör mig lite ledsen när folk nöjer sig med något de inte riktigt trivs med för att de inte tror att de kan få bättre. Du som läser detta, du som känner igen dig, du ska veta att du är en fantastisk människa som är kapabel till underverk. Jag kan, såhär på rak arm, säga att du underskattar dig själv och tror för lite på din kapacitet.

Skulle du bara lyfta huvud högt, ta dig samman, stiga ut ur din trygghetszon och börja handla utifrån dina möjligheter, så skulle du kunna göra precis vad du vill. Se dig omkring, försök se vilka vägar du kan gå. Låt inte dig själv fastna i något som gör dig olycklig. Du förstjänar bättre och det vet du. Innerst inne.

Det är en heeel del ändringar på bloggen nu. Nytt, fräscht och förhoppningsvis lite mer motivation till att uppdatera. Det är lite som klaustrofobi att vara kvar i gamla mönster, se samma saker. Ni som följt mig länge, ni vet. Förändring, förändring...

Fler småändringar dyker troligtvis upp imorgon och nästa vecka.

Det kan vara rädslor inför framtiden, oro över ditt utseende, ilska över hur människor beter sig eller annat som just nu tynger ner dig och hindrar dig från att känna att du kan vara glad fullt ut. Eller som du känner hindrar dig från att vara lycklig.

Jag tänkte få ihop en del sådana här situationer, göra en lista och ha en liten "mini-skola" där man kan få lite tips på hur man vänder sitt liv uppochner i de specifika situationerna (rädsla för framtiden, utseende, människors beteende osv.) Det är situationer jag känt varit aktuella i mitt liv, men ni har säkert fler som ni vill få hjälp med.

Den blötaste tiden på året behöver inte betyda sura och grå miner. Den är fantastisk på alla sina vis. Fotofreak som jag är blir hösten en magisk årstid genom linsen. Sen om det är roligt med söndriga paraplyn och fuktiga kläder eller inte, är en helt annan femma.

Varje sekund som är mig given, försöker jag uppskatta det som finns runtom mig. Jag började göra detta nyligen, förut var jag blind. Inte alls självmedveten eller överhuvudtaget aktiv i mitt eget liv som det är. Att uppskatta allt och se det positiva i allt kan vara irriterande för människor. Man provocerar dem så enormt egentligen. Alla dessa bitterfittor och tjurgubbar som jämt klagar på ALLT. Det är för varmt, det är för kallt, folk är för fula, alla är för fina, livet suger, ingen fattar nåt, alla är så dumma, allt kommer gå fel osv osv. Vill nypa dem i armen och säga att allt inte är perfekt, men det är knappast dåligt för det.

Detta inlägg handlar egentligen inte om hösten, det tror jag att ni förstår. Det handlar om så mycket mer. Det handlar om dig. Det handlar om mig. Det handlar om att försöka ha en positiv inställning till saker för INGENTING blir bättre genom att se negativt på det. Eller har jag på något sätt fel? Är det något jag missat? Är det så jäkla provocerande?

Om vi ska snacka lite självkänsla, vilket var grymt längesen, kan jag börja med att rada upp lite saker som verkligen tär på en. Alltså alla dessa krav. Med varje ålder kommer nya krav. Du ska bete dig mer vuxet, du ska plugga flitigt, du ska jobba, du ska ta körkort, hitta en smart kille (din framtida man), börja planera för framtiden, planera klart, ha ett fast jobb, börja bilda familj blablabla. Det tar liksom aldrig slut. Jag vill leva helt oberoende från normer, ideal och krav men snälla, realism. Det är inte helt enkelt. Självkänslan är inte tipp topp för allt man borde göra har man ännu inte gjort.

Sedan finns de kraven, eller förväntningarna som säger att man ska vara social, kunna argumentera för sin sak, kunna anpassa sig och allt sådant tråkigt man inte alltid har lust med. Eller så har man det, men ju mer folk förväntar sig det, desto mer vill man ge dem en fet lavett och skita i det.

Om du någonsin tvivlar på dig själv och känner dig värdelös för att alla andra verkar tycka det, så kom ihåg, vi alla kämpar med exakt samma saker. Inte för att det är till någon vidare tröst. Men ändå liksom. Är du medveten om att andra kan känna likadant, kanske du kan sluta misshandla dig själv med tanken om att du är sämst, för det är du inte. Inte någon annan heller.

Här får ni en liten funderare som jag faktiskt tänkt på en hel den det senaste. Blir du ofta missnöjd och besviken över hur dina vänner, din partner eller familj handlar? Har du lätt för att känna att de inte tar hänsyn till DINA behov och inte ser att de ibland handlar helknasigt?

Ofta blir vi missnöjda på personer vi känner borde veta vilka vi är, hur vi fungerar och vad vi gillar eller ogillar. Detta beroende på de krav vi stället på dem. Många av oss har helt enkelt för höga krav på våra nära och kära och förväntar oss nästan att de ska fungera som tankeläsare.

Det är lätt att vi lägger över skulden på andra. Att vi inte förstår eller inser att det ibland kan vara vi själva som behöver ändra på vårt tankesätt och inte andra som behöver ändra på sitt handlande. Bli mindre missnöjd och besviken genom att minska på kraven. Alla kan inte veta vad du tänker eller alltid förstå hur du vill ha det. Kommunikation är viktigt i det här läget. Tänk på det.

"Ta dig samman" är något jag nötar in i hjärnan nästan dagligen. "Ta dig samman" som i att inte deppa sönder när man faktiskt har så fantastiska saker och människor runtom sig. Att inte fokusera för mycket på det negativa så att det positiva nästan blir obefintligt.

Deppig får man vara. Men det finns inte alltid en anledning till att fortsätta vara det hur länge som helst. Det känns som att man går miste om så mycket bra när man ständigt klagar, är ledsen, arg och irriterad över småsaker. Ibland även över stora saker som det kanske är dags att släppa taget om. Jag är expert på att älta saker. Himla tragiskt.

Fokusering är ett viktigt verktyg när det kommer till vad vi väljer att ha kvar i våra liv. Fokusering på det som är viktigt, det som får oss att må bra och det som gör att vi fungerar. Inte bortträngning, utan fokus på annat helt enkelt.

Jag har tänkt en del på saker vi ångrar. Vi människor, allmänt liksom. Saker vi gjort där vi inte agerat fast vi känt att vi borde eller saker vi skulle sagt som om allting hade blivit annorlunda om vi hade gjort det.

Vad ångrar jag? Väldigt lite. Kanske bara några enstaka saker som att jag låtit människor påverka mig negativt. Eller att jag låtit mig själv bli kontrollerad av människor och lurat i mig att jag behöver dem för överleva. Sådana saker som hindrade en från att leva fullt ut. Jag ångrar inte de tuffa sakerna jag varit med om, inte att jag hade ett elakt beteende mot mig själv, att jag levt i lögner. Det har gett mig mycket och saker jag vet idag hade jag aldrig vetat om jag inte varit med om det jag varit med om. Jag hade heller inte mött personer jag mött, som kanske inte finns hos mig idag, men som gett mig mycket, som format delar av mig själv som jag idag är väldigt stolt över.

Vi kanske ägnar för mycket tid åt att ångra det vi ändå inte kan förändra. Dessutom att vi inte lägger märke till att även om vi gjort annorlunda, kanske det inte blivit perfekt ändå. Lägg märke till sådant. Skitviktigt!

- Just nu känns det som att jag inte har någon aning, samtidigt som jag vill göra så mycket. Det skiftar från dag till dag, men jag vill jobba med ungdomar och barn på olika sätt. Hjälpa dem, peppa dem, rädda dem. Jag vill resa till massor av platser, även flytta till andra länder, ta del av matkulturen, kulturkulturen, hjälpa till i drabbade områden. Jag vill starta en smart organisation och tja vara lite som Oprah, fast jag vill inte blir lika rik.




- Mina råd kommer oftast utav egen erfarenhet och vi människor är så olika. Men jag brinner och står för allt jag skriver så jag tror ändå att det fungerar, men att folk inte satsar stenhårt på det och därför kanske det inte fungerar för dem. Många saker jag skriver är även sådant som forskats om och som kan fungera om man har ett öppet sinne. Sedan är det inte bara råd jag ger. Ibland bara egna reflektioner kring någonting, vilket man sedan själv får dra egna slutsatser kring och komma på lite egna råd till sig själv.


-Jag prioriterar annat helt enkelt. Min hälsa först och mitt sociala liv som även är positivt för min hälsa, sen antagligen mina studier och min slutna kreativitet, alltså skrift och bild som inte delas med allmänheten. Sen där efter kommer väl bloggen in. Dessutom vill jag inte skriva så ofta med risk för att jag bara babblar på. Ser väldigt många bloggar som uppdaterar 5 gånger om dagen och de är skittråkiga. Jag ger dem en chans men tillslut är det bara bilderna man tittar på.

- Jag har precis börjat studera till Socionom i Göteborg, så plugga blir det en hel del. När jag inte gör det umgås jag och fikar med vänner, pysslar och målar en del, nördar en serie i flera timmar i streck, fotar varenda liten intressant grej jag ser och bakar gärna gulliga bakverk.




- Vardagen är fylld med hur mycket inspiration som helst, bara man låter den påverka en. På bussen, i skolan, på en föreläsning, i tidningen, det finns mängder med tankar som dyker upp när man får kontakt med någonting som får en att fundera lite extra. Att reflektera lite över sig själv och hur man är som person är också givande.



- Vad som inte märks i bloggen (eftersom att det inte är en sådan typ av blogg) är att jag är rätt humoristisk. Jag kan vara seriös, men jag gillar att vara oseriös och få min omgivning att skratta till. Jag är nog ganska tystlåten i vissa sammanhang när jag känner att jag har lite att tillföra eller umgås i en större grupp där man inte känner personerna så väl. Annars är jag en pratkvarn som måste påminna mig själv att andas mellan meningarna. Jag är beroende av spontanitet och förändring i viss utsträckning och antar alltid nya utmaningar. Sen är jag rätt cool också.

 

[bildkälla]

Det svåraste beslutet att fatta kan ibland vara det som innerst inne känns mest rätt. Det är så ofta man drar åt olika håll. Så ofta man är kluven och kan känna en stark vilja att göra någonting samtidigt som man vet att det kan få förödande konsekvenser. Det svåra beslutet är då att låta bli även om man inte riktigt vill.

Det handlar om att fråga sig själv vad som är rätt eller fel. Inte för någon annan, utan för en själv. Sedan kanske man väljer att ta hänsyn till andra, personer man bryr sig om eller respekterar, men i första hand ska det handla om DIG.

Saker man vill göra kan samtidigt vara saker man inte vill göra. Saker man gillar kan också vara saker man ogillar. Att vara kluven kan vara rätt obehagligt, en känsla av ångest och förvirring. Det rätta kan ibland vara det jobbiga, men åtminstone vet du om att du gör det rätta, för dig.

För att inte hamna i den tankefällan ska man försöka se objektivt på situationer. Om du råkar säga något helgalet, är tyst liiite för länge under en redovisning, hör någon säga någonting illa om din favoritsyssla eller någonting annat, så försök att inte överreagera. Ibland är det inte så farligt som det verkar och alla märker inte alltid det man skäms så mycket över.

Chilla, som vi säger.

 

Detta är en fråga jag fått många gånger och som jag faktiskt velat svara på ett bra tag, men haft svårt för att veta nåt riktigt svar på det. Det är så olika från person till person hur vi hanterar ett avslut med en person vi tyckt mycket om. Det beror delvis på vad vi är för personer och delvis på hur vår relation till personen såg ut.

 

Det som kan hela ett brustet hjärta eller få en att komma över ett ex är tid. Tid till att vänja sig vid tanken om att förhållandet tillhör det förflutna. Det går inte på en dag, inte på en vecka, förmodligen inte på flera heller. Men som sagt är det olika för olika människor. Vissa behöver ta avstånd från sitt ex. Rejält avstånd. Jag tror att det är vanligast att det är så. Att sluta ha kontakt med personen för att släcka de känslorna man fortfarande känner. Om man har personen på msn, facebook eller något annat ställe kanske det är bäst att ta bort personen för att inte kunna påverkas av den.

 

Det många gör när det tar slut med en partner är att förtränga sina känslor, bara stänga av och låtsas som att ingenting hänt. För vissa fungerar detta, men för andra blir det bara tusen gånger värre när de väl inser att de fortfarande har känslor och inte arbetat med dem.

 

Att jobba med sin självkänsla under en period då man vill komma över sitt ex är bra då många ofta trackar ner på sig själva för att en relation tagit slut. Vissa gör revolt, väljer att försöka bevisa för sig själv och för andra att de mår bra genom att snabbt träffa en annan partner som ett substitut, en tröst, vilket kanske inte är en jättebra lösning.

 

Allt handlar om att hitta sitt sätt, att faktiskt ta itu med det och handskas med sina känslor rekommenderar jag att man gör. Att inte låtsas utan faktiskt låta sig själv känna det man känner, att gråta om man behöver det, att skratta om man vill det, att inte känna att man är beroende av någon för att komma frammåt i livet. Man kan klara sig utan den personen och man kommer hitta andra människor som får en att känna alla de känslorna man mår bra av att känna.

 

 

Skulle vilja säga att jag sliter dag in och dag ut för att få ihop tiden, men det skulle vara en lögn. Jag vill ständigt vara upptagen, ha mycket att göra, vara fokuserad på vissa saker samtidigt som jag tappar fokus på annat. Jag har alltid vetat att jag fungerar så, men jag har också varit medveten om att det är en slags störning, en flykt från det som verkligen gnager inom mig.

Jag skulle kunna slita ut mig, trötta ut min hjärna, kämpa tills jag faller ihop, allting för att slippa tänka på förväntningar från mig själv och andras måsten som kastats på mig. Saker jag "bör" göra, men inte riktigt vill. Jag vill alltid vara för upptagen för att ta itu med dem.

Det är sådant man inte vill inse, men ändå gör. Och kanske är det bäst så, för det är inget nyttigt beteende i längden. Att fly kan man göra ett tag, men det kommer en dag man inser att man måste komma ner på jorden igen och ta itu med problemen.

Ordet. Simplicitet. Smaka på det. Ännu bättre på engelska. Simplicity. Det är egentligen ett så lätt ord att säga om man inte krånglar till det, för då kan man snubbla över bokstäverna.

Vissa saker i livet är enkla, men vi tenderar att krångla till dem. Relationer, situationer, sådant som egentligen inte borde vara så krångligt om man bara låter bli att skapa egna problem. Om man låter bli att göra saker större än vad de är.

Hela livet är egentligen inte så simpelt, så vi ska inte lura oss själva. Men vår vardag kan bli mycket mer simpel om vi tillåter den vara det. Om vi inte hetsar upp oss för småsaker, inte försöker läsa av allt och alla, inte ältar gamla händelser. Och om vi låter bli att umgås med de personer som får oss att må dåligt, som gör att vårt liv blir svårare och jobbigare än det egentligen är eller bör vara.

Alla människor vi möter formar, på ett eller annat sätt, vilka vi är. Vi kan möta människor som får oss att känna oss speciella, andra kan få oss att ta beslut som får dåliga konsekvenser och vissa som får oss att må både bra och dåligt. I vår livshistoria har vi alla människor som svikit oss, som gjort oss illa och ibland kan vi önska att vi aldrig träffat dem.

Eftersom alla människor vi möter på något sätt formar vilka vi är, kanske vi skulle varit någon helt annan utan den personen och vad den gjort. Den erfarenheten kan vara nyttig för beslut du fattar i framtiden och någon annans misstag kan vara en lärdom inte bara för den personen utan även för en själv som drabbad.

Tänk på det nästa gång du ångrar att du va tillsammans med ditt ex, eller att du hängde med den där tjejen som svek dig. Du är starkare än att vilja få allting ogjort.

Jag har skrivit länge nu. I flera veckor faktiskt. Texter som får mig att reflektera och få ut känslor. Men jag har raderat dem igen, utan att klicka på publicera. Jag har inspiration. Det får jag dagligen. Men för en gång skull i livet känner jag mig upptagen även om jag inte har så mycket att göra. Jag kommer ihåg att jag i början av året hade hur mycket att göra som helst och det var också då jag skrev som mest, även om jag inte kände att jag hade ork eller tid.

En diskussion jag hade gjorde att jag väcktes igen. Jag kom ihåg hur viktigt jag tycker att detta är. Ni är. Jag ser att ni fortfarande är här och det uppskattar jag. Jag kom också ihåg hur bra jag mår av det.

Jag tror att många vill ha serverat allting på silverfat. De vill bli matade, orkar aldrig tänka själva. De underskattar sig själva och sin förmåga att klara av saker på egen hand. De tvingar andra människor fatta beslut åt en, vill ständigt ha råd och hjälp med att komma framåt. Tror att allting löser sig utan att man ska behöva röra ett finger, gör det lätt för sig och låter andra förändra ens situiation.

Vi människor är starkare än vad vi tror. Det är bra att det finns folk som vill hjälpa till, som kan vara ett stöd för en i svåra situationer, som kan ge en råd och tips, men det lämnar inte oss att luta oss tillbaka och låta livet bana iväg. Tror ni att vi kommer bli nöjda med ett liv någon annan byggt upp åt oss?

Genom att medvetet tagit avstånd från den här bloggen har jag velat låta några av er tänka själva. Jag har och kommer alltid vilja finnas där som ett stöd för människor. Det är en livsregel, ett önskemål, en dröm. Men jag vill hjälpa folk att hjälpa sig själva, inte fatta beslut åt dem, inte säga vad som är rätt eller fel, inte bestämma vilken väg de ska gå. Jag har velat motivera och inspirera till den väg du nu än valt att gå. Jag tror att några av er missuppfattat det. Många av er som skrivit till mig har inte fått ett svar med specifika grejer ni bör göra eller ska göra utan jag förklarar möjligheter, peppar till att komma framåt och låter er själva komma på ett svar på er egen fråga.

Det jag vill komma fram till är att ni är starkare än ni tror. Ni kan klara av saker bara ni tänker lite själva hur ni ska komma vidare. Ni underskattar er själva något så otroligt. Ni blir beroende av hjälp, när ni egentligen kan klara av det själva. Kom igen nu. Tänk.

Jag är utomlands om ni undrar vart jag tagit vägen. Men det undrar ni säkert inte. Jag har inget vettigt att säga känner jag. Jag har fått för mig att jag måste ta tag i mig själv innan jag kan ta tag i annat. Och visst är det så det ska vara. Fungerar du, fungerar resten. Mitt egna motto som är värt att fundera mer kring. Det finns så mycket jag vill göra, uppleva, skratta åt, gråta över, ganska blandade känslor. Tar jag inte tag i mig själv nu så går jag under. Dessutom begränsar jag mig så mycket nu för tiden. Lever efter andra personers principer när jag egentligen borde leva på mitt sätt, hur jag vill ha det.

Om man säger någonting, så förväntas man hålla fast vid det. Men jag vill inte begränsa mig så. Jag vill inte alltid hålla fast vid något. Jag vill kunna förändras. Så, upptagen med att leva mitt liv är jag. Hur aktiva är ni i ert liv?

 

Många skulle kalla det ilska, jag betraktar det mer som besvikelse. Jag skulle inte vilja säga att jag är arg på världen, utan jag är besviken på konceptet. Att folk blir upphöjda och får en plats i rampljuset av helt fel anledningar. Många står för saker som är hur löjliga som helst, de visar någonting dåligt utåt och genom att framhäva dem säger vi att det är okej.

Vissa är smala som gud vet vad, spinkiga renutav och världen talar om för dem att det är rätt, att det är så det ska vara, att det är det enda sättet att bli accepterad på. Detta tror alla på. Osäkerhet, lögner, falska förhoppningar om  att livet som spinkig skulle vara så mycket bättre. Att det frambringar lycka. HAH!

Jag är ganska trött på de ideal som man försöker kämpa emot men ändå ser man sig själv hamna i träsket. Lika engagerad, lika vilsen och lika lurad som alla andra. Hur mycket man än försöker ta sig ur, så inser man att man är en del av det. Håller det levande genom att med en gnutta idioti faktiskt tro på vad alla dessa "viktiga" människor visar. Varför är vi så lättlurade?

Det finns så mycket från det förflutna som ibland har tendensen att stå i vägen för framtiden. Vissa erfarenheter har hos mig blivit rädslor. Rädslor för att ge allt, för att komma nära personer, för att visa den jag är. Jag vet att många handskas med liknande känslor där de är rädda för att ta vissa steg i livet och komma framåt för att man är rädd för att hamna i samma situation som man tidigare upplevt.

Det man måste tänka på är att alla människor inte är likadana. Om en person sårat en, så betyder det inte att alla andra personer i ditt liv kommer göra det också. Vi måste jobba med de rädslor som i många fall är större än vad de borde. Många hakar upp sig på saker och tror det värsta, men om de bara slappnade av lite skulle de märka att det bara är tankar och att det inte alls är eller kommer bli lika illa i verkligheten.

Detta är för mig ett av de största problem jag har och som jag försöker jobba på. Att släppa det förflutna och inte låta det ta över framtiden. Tänk på det du med!

Det har varit ganska hektiskt den senaste tiden. Igår tog jag studenten och jag kunde inte må bättre. Det är slutet på någonting väldigt fint, samtidigt som det är slutet på något av det jobbigaste jag varit med om. Gymnasietiden har varit både bra och dålig. Men nu är den slut och jag har hela resten av livet framför mig. Det är inte bara slutet utan det är början på någonting stort, någonting nytt.

Så här bra har jag inte mått på ett tag. Det är en lyckokick, ett rus som sprider sig över hela kroppen och jag vill inte blinka av rädsla att allting kommer försvinna, på bara ett ögonblick. Sådana här stunder ska man omfamna, ta hand om, gräva in i sig själv och föralltid minnas.

Jag behöver sådana här kickar mer ofta. Behöver känna ruset, väcka mig själv, påminna mig om att jag lever. Vill inte vara den gråa och trista personen som klagar utan jag vill vara levande. Nu är jag vaken.

 

Som det ser ut nu så följer jag knappt några bloggar, men det hade varit härligt att göra det. Låta sig inspireras, inte så mycket av skriften utan av livet. Jag står still. Kommer göra det i några dagar till, det vet jag. Jag kanske upplevs som en kicker på att inspirera andra, men ibland vill jag själv ha lite inspiration, vilket jag ofta är tömd på.

Kan ni tipsa mig om inspirerande bloggar? Kom igen, bomba mig nu!